Min farbror Ebbe börjar närma sig 80 strecket. När jag var liten satt jag och kusin P i äppleträdet och kastade kart på honom. Vi kallade honom för Dracula och tjöt av skratt när han jagade oss.
På något sätt är det väldigt lätt att tappa kontakten med diverse släktingar ungefär samma dag man flyttar hemifrån. Allt för sällan tar jag tåget för att hälsa på åldrande farbröder, medelålders mostrar och morbröder. Inte ens de kusiner där åldersskillnaden är större än Vänern får sig ett besök. Synd och skam är det.
Men i dag ringde fina, gamla Ebbe. Det gjorde mig glad, oerhört glad. Svårare än så är det inte att hålla kontakten. Och det var faktiskt flera månader sedan jag pratade med kusin P. Dags att göra något åt det.
6 kommentarer:
Är det en telefon? Och vad är en kart?
Det är min sunkiga kökstelefon.
Kart, är ett omoget litet äpple. Äpplekart. Säger ni inte så här?
Minns tydligt att vi kallade honom för Dracula och att vi tjöt av skratt när han skulle till att börja jaga oss, men kasta äppelkart? Var vi så elaka? Måste varit din idé... ;)
Vi säger inte kart här har aldrig hört det förut...
Telefonen ser ut som en fyrverkeripjäs. Kul! Vi kan kanske tändA på den nästa nyår?
Kusin P: Precis så elaka var vi. Det är ju inte ens snällt att kalla någon för dracula. Måste vart din idé ;)
Vero: Vet inte, plast luktar så förbannat illa. Men det hade vart gött att slippa alla telefonsäljare som ringer till raketen.
Skicka en kommentar